Var ute en sväng i kväll och testade flugfiskesträckan i gargån ännu en gång. När vi kom fram var det som att vi gått vilse totalt. mitt tidigare inlägg om att sidovattnen skulle vara perfekta sket sig helt. Nu liknar gargån mera en liten bäck med för mycket sten i.

Likväl testade vi lyckan och det började med några må harrar på torrfluga. Testade lite mera strömmande vatten och nymfer och där var det lika dött.

Satte oss ner och kokade kaffe och pratade lite då det började hända lite ute i strömmen. Snabbt var man ute och testade och det tog inte lång tid innan första örinen var landad. Testade igen i specialgropen då det sjöng till ordentligt i spöet och en snabb rusning kring en sten resulterade i ännu en tappad storöring.  Nötte dock på vidare och fisck till slut nytt Gargå-rekord på öring i håven. Denna gång mättes eller vägdes fisken ej pga den höga vattentempen, men ett snabbt foto blev ändå taget. (kommer snart på bildgalleriet)

Till rubrikens försvar eller förklaring så måste man säga att återställningen skapar en viss omstrukturering i strömmarna. Innan det återställdes fick man oftast på denna sträcka ca 15 harrar på en öring. Idag är dessa siffror helt omkastade och vad det beror på är just återställningen. Kanske var det tänkt att detta skulle vara ett öringvatten, vilket det i många fall är känt som gammalt tillbaka. Nu tror jag att harrarna finns kvar men blir mer och mer tillbakatryckta mot selen och de lugnare partierna vilket inte är någon nackdel för en torrflugefiskare.

I övrigt gällande vattenstånd så börjar älven alltmer närma sig sitt bästa jag. Tyvärr kan det ibland gå lite för fort när den faller, vilket gör fisken en aning försiktig. Sen har tempen inte riktigt fallit dit den ska för att fisket skall bli riktigt bra, men det ser ut som det skall komma några regndagar här framöver vilket behövs om inte gargån ska torka ut totalt.

! Håll i spöna för snart är laxen här!